nostalgi

Jag har världens bästa men jag är dum i huvudet och förstår inte hur bra jag har det. Jag är den som undrar varför jag inte hånglade med alla på lägret för flera år sen. Jag är den som ser tillbaka och undrar varför jag inte prövade mina läppar mot alla andras. Jag vet ju nu att jag var alldeles för osäker. Men jag ville så gärna ge mig själv till den där fula killen som kysste mig i utanför muren till våran matplats med allas ögon på oss. Jag ville tycka om honom trots att han hade alldeles för stora läppar och inte kysstes vidare bra (vet jag nu). Då var det det bästa som hänt mig. En kille som ville vara nära mig.
När vi träffades igen efter lägret hånglade han med min bästa vän och jag satt bredvid och såg på. Sen gick jag hem och grät.
Efter lägerpojken fick jag upp ögonen för han som var så himla bra i tanken. Jag satt hemma och önskade jag vågade säga något. Jag hade vänner som kände honom. Men han hade flickvän och jag var ingen alls och hans flickvän var så himla snygg så jag satt hemma och längtade tillbaka till lägret och dendär pojken jag inte tyckte om för att ha något annat att tänka på.
I sjuan började jag på samma skola som pojken. Jag vågade inte stanna allt för länge i hans närhet för jag var rädd att han skulle se hur nervös jag blev. Jag blev väldigt bra vän med en av hans vänner. Så vi träffades mer och mer och tillslut kom de där dagarna då den enda anledningen för mig att gå upp ur sängen på morgonen var att vi hade rast samtidigt så att jag kunde få en mjuk kram av honom. Jag var så kär att jag smälte och jag tror han tyckte om mig med. Åtminstone lite.
Så av en underbar liten slump så träffade jag världens bästa tjej. Oturligt nog så var den hans gamla flickvän och jag minns den där dagen, torsdag, så jag satt i cafeterian och han gick förbi och jag trodde att han skulle komma fram och ge mig en kram som vanligt men han låtsades som att jag inte fanns och när jag kom hem den dagen grät jag i flera timmar. Han gjorde så i flera veckor och jag brukade låsa in mig på skoltoaletter och gråta för det var det värsta som någonsin hänt mig.
Tjejen jag träffade var underbar. Vi skrattade varje minut och när vi sov så sov över så sov vi inte utan vi lyssnade på musik och skrev på väggar och bara fnissade. Vi blev snabbt bästa vänner och lovade varandra att när bomben föll så skulle vi vara med varandra och det var vackert. Vi träffades 29 februari. När våren kom ungefär två månader efter att vi träffats så kysstes vi och jag blev världens lyckligaste och den där pojken som varit så fin var nu ingenting. Vi spenderade sommaren med att hångla och utforska. När vi inte låg i sängen och vara tyckte om varandra så var vi ute och klättrade på taken. Sen den första November blev vi tillsammans och det är nu ett år sen. Det är långt ifrån allt som hänt för visst mina läppar har mött en annan pojkes i mellan och jag har gjort misstag och strulat till allting men det är fortfarande världens underbaraste tjej och jag och alla andra är ingenting.